jag känner mig som ett djur i bur. jag vill försöka nöja med mig att ha ett simpelt enkelt litet skitliv men det är så svårt. jag som alla andra på hela jorden vill väldigt gärna vinna 120 milj och kunna leva livet tills jag dör. det kommer ju aldrig och hända, jag förstår inte varför jag fortfarande längtar efter något omöjligt.
det finns inga möjligheter för mig, för jag vill inte göra det som krävs. jag är lat.
jag vill a ett jävligt bra betalt jobb men jag tänker aldrig plugga igen, över min döda kropp.
men å andra sidan kanske det räcker med att leva ett skitliv i en skithåla så länge man är lycklig?
jag är väl för rädd för att förlora kärleken, då vet jag vad som finns kvar. ett skitjobb i en skitstad.
ändå så känns det så bra med dig men jag vågar inte hoppas eller tro att du vill leva så länge du bara orkar med mig. jag tror då inte man går in i ett förhållande med en tanke "jaa.. max ett år sen får det va bra", alla borde väl gå in med 100 % och satsa livet ut? är det fel att tro att någon man träffar när man är 15-20 år kommer man leva resten av sitt liv med?
vad tror folk att det finns på andra sidan den förållandet du lever i? ett bättre förållande? en snyggare tjej, en bättre kille? NOT.

Det enda som finns på andra sidan är ruta ett. vill man verkligen göra om kärlek från början?